Javisst, jag tänkte att jag skriver igen. Extremt regelbundet nu bara tre (?) veckor sen sist. Hur mår ni mina två följare? Jag har haft en på gränsen till galen arbetsperiod men den här veckan har varit betydligt lugnare. Jag har försökt att reparera min frånvaro från mina vänner, jag hoppas att ni förlåter mig. Jag kastar ut en särskild kram till några i min vänskapskrets som haft stora personliga förluster på senaste tiden. Sådana saker ger perspektiv utan tvekan och jag hoppas att jag har sagt tillräckligt tydligt att jag finns ett telefonnummer bort. Allt känns simpelt i jämförelse med det allra viktigaste i livet och låt oss ständigt påminna oss själva om vad som egentligen betyder något. Men jag kommer inte att gå in på djupet på detta i inlägget. Inte ens nära faktiskt. 

Min tid i PR-branschen är kort men intensiv. Jag har som alla starka och svaga sidor. Jag får alltid någon form av lyckorus när något blir väldigt bra och av någon anledning kommer jag alltid att tänka på den där scenen i Thelma o Louise när Thelma har rånat en butik och säger något i stil med: ”You know what Louise? I think I’m good at this shit.” Inte för att jag liknar mitt jobb vid att råna en butik eller kallar det shit låt oss vara klara över det. Jag tycker att mitt jobb är väldigt roligt. Det som gör mig obefogat stressad är en väldigt liten del av mitt jobb nämligen det här med att stå på den s.k röda mattan och ge namn på vilka som kommer till fotografer. Låter kanske glassigt att stå där men om det finns något som heter namndyslexi så har jag det. Utan tvekan. Jag känner igen folk till utseendet men får aldrig fram namnet. Jag kan läsa ett namn och en sekund efteråt har jag glömt det. Det är en konst i sig och underhållande för mina kollegor. Min PR-chef gjorde nyligen en klockren imitation av mig på röda mattan. Fnitter. Alltså hur stressad får man tillåta sig själv att bli för en sådan sak? Ibland måste jag skratta åt min allt mer framträdand dramatiska sida. Trodde man skulle bli lugnare med åren.

Nu någon som jag kan namnet på: Dolly Parton. Jag möts ofta med förvåning över att jag är ett så stort fan av henne. ”Är det för hon har så stora bröst?” Det är väl svårt att se förbi hennes något extrema utseende antar jag. Särskilt har de svårt som i vanliga fall brukar påpeka hur tråkigt det är att kvinnor oftast döms för hur det ser ut. Men ja, hon hade förmodligen varit vackrare utan de där operationerna men nej att hon har stora bröst är inte anledningen till att jag är ett så stort fan. Låt mig förklara en gång för alla och låt mig nörda loss lite. Självklart föll jag först och främst för hennes musik. Ett enormt musikarkiv som är så mycket mer än Jolene, 9 to 5 och Islands in the stream. Dolly räknas som en av de mest produktiva låtskrivarana i världen med runt 3000 låtar registrerade i hennes namn. Hon har vunnit sju amerikanska Grammys och varit nominerad 45 gånger, hon har haft 42 album som legat topp tio på amerikanska country-listan och över 100 topplistesinglar. Ett av mina bästa minnen av henne är när hon sjunger ”Little sparrow” på Stockholm stadion, a capella, och hennes röst griper tag i publiken så att alla ställer sig upp i andaktlig tystnad under sången.  

En annan imponerande del av henne är den enormt framgångsrika affärskvinna hon har blivit från att ha vuxit upp i extrem fattigdom. Men hon har sett till att aldrig glömma sina rötter och har genom sin framgång kunnat hjälpa sin hemtrakt som varit ett av USA:s mest ekonomiskt eftersatta.  Bland annat har hon infört stipendier som uppmuntrar till högre utbildning för att hon, som hon sagt i intervjuer, vill ändra på att man ser det som högre utbildning att ha gått ut åttan. Dollywood är en av hennes hemtrakts viktigaste arbetsgivare och amerikanska nyheter rapporterade nyligen att hon personligen kastar in 300 miljoner dollar för byggandet av hotell och spa vilket skapar ungefär 1000 nya arbetstillfällen. Det kan väl sticka i ögonen med pengar och Dolly är förmodligen rikare än Gud men jag fascineras av hur hon som ung kvinna från en fattig bakgrund och i en nöjesbransch styrd av män hade en sådan medvetenhet om vad hon hade rätt till. Hon spelade som 13-åring in en låt som heter Puppy Love men fick sitt stora sitt stora genombrott i en TV-show som leddes av Porter Wagoner där hon uppträdde regelbundet från ung ålder och etablerade sig som ett namn i USA. När hon beslutade att lämna showen för att testa på egen hand hade den gjort henne mycket populär vilket bidrog till sura miner från Wagoner som tyckte att han var anledningen till hennes framgång bland annat till hennes framgångsrika låtar. Men Dolly hade redan i unga år varit noga med att tydligt notera vad som var skrivet av henne och ingen annan. Wagoner anklagade henne även för kontraktsbrott och stämde henne för 3 millioner dollar. Trots detta bröt de aldrig helt kontakten och hon hjälpte hon honom på fötter vid senare bekymmer samt satt vid hans sida när han dog 2007. Få vet kanske att det uppbrottet och beslutet att gå vidare från hans show ligger bakom texten till I will always love you tillägnad honom för att ha hjälpt henne starta sin karriär. En annan anekdot är att självaste Elvis Presley även ville göra låten men då han krävde hälften av rättigheterna tackade hon nej..to da king liksom..love it.

Men det är självklart musiken som är det jag gillar bäst med henne och hennes uppenbarelse på något vis. Humorn, så medveten om vem hon är och ser till att hinna före kritiken mot henne genom att skämta om det själv. Jag blir alltid på bra humör av henne och just nu lyssnar jag mycket på hennes senare album och fascineras av hur fantastiska texter hon skriver. "I just might" från "A better day" för att nämna en. Abfab. En annan del av Dolly är självklart hennes stöd för oss inom hbtq och hon fick bland annat en Oscarnominering för fantastiska låten "Travelin’ through" som hon skrivit, sjunger och som är titelspåret till Transamerica.
Så nej det är inte för brösten, perukerna eller ansiktslyften. För mig är hon helt enkelt en superwoman och  ”Don’t judge me by the cover, cause’ I’m a real good book”. ääxxxåååäxxåå

Dekadens, försvunna åsikter och lite Idol

Kanske den mest oregelbundna bloggaren. Det blir en gång om året ungefär. Svårt att hinna, orka och veta vad man ska skriva. Det mesta går ut på att jobba. Jag brukar även försöka jogga bort livsångesten några gånger i veckan men allra bäst är livet med kombinationen öl och vänner. Röker fortfarande till och från. Jag vet. Ohälsosamt, löjligt, jävligt ute men sån är jag. Eldkvarn tröstar mig alltid med raden: ”Jag sätter mig i bilen och tar en cigarett, för ännu finns det de som inte gör allt rätt.” Men så följer jag slaviskt livsdieten ”blanda hälsa med dekadens”.  Någon föreslog, på tal om dekadens, att jag skulle göra en matblogg av alla bilder på min förskräckliga matlagning. Kanske blir nästa projekt. Men idag fick jag ett infall att skriva för mina två följare. Om jag självanalyserar antar jag att det någonstans bottnar i saknaden av att skriva annat än pressmeddelanden och inbjudningstexter.  

Så är det lördag. Jag och mina kollegor turas om att ha ”presshelg” vilket innebär att man försöker att inte sova till tolv utan istället går upp och läser all dags- och kvällspress samt bilagor. Detta är min helg. Vi har en liten butik här i förorten som lyckligtvis har alla tidningar och ibland har de orkat öppna på helgmorgonen. Det händer dock att de glömmer bort att låsa upp och stå i kassan. Då får jag vänta med mannen i hatt som alltid är där tidigt för att köpa en kopp kaffe och sätta sig vid bordet utanför entrén för en cigarett.  Vi har blivit bra på att sucka i takt och titta ömsom på klockan ömsom efter butiksägaren som såsmåningom kommer joggande ivrigt ursäktandes. Varje gång jag går in och plockar på mig en av varje från tidningshyllan tittar butiksägaren på mig med en road blick som om han misstänker att jag kan vara lite galen. ”Du gillar att läsa va?” frågar han. ”Mhm” svarar jag och så ler vi åt varandra i någon form av granngemenskaplig gest.

Tidningarna idag är fyllda av uppslag om ett mord i ett garage, friade våldtäktsmän och följetången kring rasistiskt kartläggning av romska familjer.  Svenska Dagbladets ledarskribent uppmanar till att inte bara se mörkret och hänvisar till en undersökning där flertalet av de tillfrågade tycker så som goda bör tycka. ”Det goda i Sverige finns, definitivt” skriver hon. Ja, det hoppas jag verkligen. Men vinner de goda över de onda som i sagan? Jag kom och tänka på något någon sa någonstans om att vi har blivit för bekväma, att vi inte längre orkar gå ut och demonstrera eller debattera. Visst finns det eldsjälar men var är den stora massan? Han talade i det fallet om en demonstration mot Rysslands anti-gaylagar där i stort sätt ingen dykt upp. Om jag ser till mig själv så är det definitivt sant. Jag var betydligt mer engagerad när jag var yngre. Nu är det som att jag har ledsnat på hela den politiska debatten och höjer bara rösten när någon tycker att SD ändå verkar vettiga. Mest för att jag blir frustrerad och inte står ut med ren dumhet. Men överlag undrar jag vad som hände med den upprörda lilla flickan som lärde sig att stå på sig för sina åsikter. Kan jag skylla på för lite tid? Kanske.  Är jag lat? Är jag gammal? Ja, uppenbarligen. Borde jag skärpa mig? Definitivt. Kommer jag göra det? Jag hoppas det. Har jag dåligt självförtroende när det kommer till att debattera? Alltid.

Vidare till något jag spenderar alldeles för mycket tid att titta på nämligen, här med sitt fulla urtjusiga namn, Televisionen. Eller i detta fall, specifikt, Idol. Igår var jag och såg Idol live med några vänner. Jag var grinig och skeptisk när vi skulle dit. Jag var trött. Dramatiskt trött som jag gärna är. Trött på en nivå att jag påstod att jag kände mig svullen i ansiktet och förmodligen skulle dö av utmattning. Jaaada jaaada. Att jag har några vänner kvar är på många sätt ett mirakel. Hurusom hade jag, när jag gnällt färdigt, roligt och tyckte att flera av deltagarna var riktigt duktiga och framförallt väldigt modiga. Irriterar mig dock att jag aldrig kan låta bli att jämföra med den amerikanska förlagan. De har sångare/sångerskor som på sin lägsta nivå skulle sopat mattan med alla våra. De har en jury som bland annat innehåller Mariah Carey och tycka vad man vill om henne men hon har väl sålt cirka en trillion album. Jag vet att det inte är rättvist, de har gigantisk budget och enormt mycket mer människor som söker. Jag menar inte svenska Idol är dåligt, absolut inte, men det blir så fjuttigt när amerikanerna är så spektakulära precis flera andra nöjesformat vi tagit från USA. Ibland har jag nästan svårt att se den svenska versionen.  Men man får väl bara försöka se det som ett helt annat program antar jag. Inget världsproblem detta.  Apropå amerikanska Idol så hade de giganten Smokey Robinson som coach i ett avsnitt jag såg, OH My God Y’ALL, han har skrivit en av mina favoritlåtar ”The tracks of my tears”.  Anledningen till att jag känner till den är naturligtvis för att Dolly Parton har gjort en fantastisk cover. Lyssna på den. ÄXÅÅÄXXÅÅ.

När nörden inom mig inte kan hållas tillbaka.

Jag hyrde film igår. Känns det inte lite nittiotal att gå till en affär och hyra film? Hurusom blev lycklig över att hitta en Woody Allen-film jag inte sett. Jag vet. Men innan ni ny skriker att jag ska vara så himla speciell som kollar på röriga Woody filmer så vill jag medge att jag även hyrde Little Fockers. Fast, ja, jag älskar Woody alltså. Det kan inte hjälpas. Gillar att det ständigt spelas gladjazz i bakgrunden och att de mer eller mindre nervrotiska karaktärerna snubblar in i varandras livsöden och ställer till, om möjlig, ännu mer kaos. Gillar att historierna oftast slutar i total katastrof. Gillar att allt är gjort med humor och distans.Köpte till och med hans "complete prose" för något år sen. Kan vara det roligaste jag läst.

Några Woody Allen-citat jag älskar:.

Life is full of misery, loneliness, and suffering - and it's all over much too soon.

To you I'm an atheist; to God, I'm the Loyal Opposition

When I was kidnapped, my parents snapped into action. They rented out my room

Death doesn't really worry me that much, I'm not frightened about it... I just don't want to be there when it happens.

I took a speed reading course and read 'War and Peace' in twenty minutes. It involves Russia.

I can't listen to that much Wagner. I start getting the urge to conquer Poland.

När jag ändå är inne på det nördiga spåret så tillhör jag den lilla skaran (eventuellt är det bara jag) som tycker att Kristina Lugn är Sveriges roligaste kvinna. Utan tvekan min största förebild när det gäller skrivandet. Jag har länge försökt få tag i hennes samlingar. Upptäckte idag att man nyligen släppt ett nytt samlingsverk, letade frenetiskt på online-bokhandlar men den är slutsåld överallt. (På en av sidorna stod det till och med ”definitivt slutsålt” som en käftsmäll). Tranströmer må ha fått Nobelpriset men Lugn är Sveriges Elvis när det gäller poesi. Till min totala lycka (och då menar jag att jag nästan började gråta av glädje) hittade jag ett begagnat exemplar av hennes Lugn bara Lugn på bokbörsen. Ja, jag är lite nördig. Men ibland måste man ju, som de säger i den där urjobbiga öl-reklamen, vara sig själv för en stund.

Ur Lugns ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” (1983)

Jag vill att du ska komma nu!

Jag vill att du ska komma nu genast!

Miniräknaren ska du ta med dig.

Och Steinwayflygeln.

Du ska ta med dig plåster magnecyl eau de cologne och sanisept

en flaska Ramlösa en flaska gin en flaska whisky och en tandborstmugg

en flaska Ajax och en storpack dormopan en krukväxt och

en pizza

och en respirator.

Jag vill att du ska komma nu genast!

Just du ska komma nu genast!

Och ta mig med storm.

Du ska släcka takarmaturen.

Och tända kandelabrarna.

Du ska dra ur telefonjacken.

Och blåsa upp gummimadrasserna.

Du ska torka mina tårar och tala förstånd med mig.

När solen går ner bakom Operan.

Och det är dags att gå hem.

Då ska du komma till mig.

Med ditt hjärta.

Och ditt jaktgevär.

Så att jag aldrig mera tappar fattningen.

I ett smakfullt inrett vardagsrum.

Så att jag aldrig mera står på fönsterblecket.

Och verkar lite korkad.

Med en törnros i min hand.

Så att jag aldrig mera kryper genom tunnelbanorna.

Med en pinsam sång.

På mina spruckna läppar.

Du måste komma nu, du måste komma nu genast!

Helt enkelt för att jag inte står ut annars.

Helt enkelt därför att det pockar på så förbannat.

Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kvinna.

Fullt frisk och måttligt överviktig.

Ganska huslig, hjälpsam och nervös.

Snäll och rar och mycket rädd.

Med allmänna intressen och en slumrande litterär ådra.

Då kör vi

Jag har länge funderat på att börja skriva igen. Kanske i ett forum utanför Facebook, hur omöjligt detta än låter. Det kändes även dags att avsluta min förra blogg ”I väntat på tackkort” som handlade om en jobbig period av utmattning vilken jag inte ens själv orkade gå in på längre(och ingen annan heller för den delen). Jag tänker att jag har samlat ihop skärvorna från de finaste glasen ur den perioden och fogat dem samman till något större. Resten har jag lämnat till hyenorna att kalasa på.

Bloggen är väl egentligen mest för mig själv. Ett ställe att fritt skriva av mig, kanske dela med mig av texter jag skrivit för musik eller annat. Kanske för rent babblande, en konst jag behärskar väl sedan min bror lärde mig att man ofta får något rätt om man ordbajsar på tentan man inte orkat plugga till.

Namnet kommer från en teater som jag spelade i som tonåring. Teater Katastrof. De hade som slogan ”Varför nöja sig med ett smärre missöde när man kan få en katastrof.” En fras som passar in på vilken tisdag som helst.

Idag sitter jag i soffan och försöker ta mig till duschen. I flera timmar är detta precis vad jag gjort. Var ute och fladdrade runt igår. En vän fyllde 20 år. TJUGO ÅR. Min herre vet ni hur gammal jag kände mig. Hurusom så är jag imponerad av mina yngre vänners styrka att stå upp för sig själva. När jag var tjugo år hade jag ingen aning om ..någonting. En ny generation antar jag och när jag just skrev det så insåg jag att jag lät just så. Som den äldre generationen. Gammal. Fast jag har ingen åldersnoja egentligen. Jag kunde skratta åt vakten som tittade på mitt leg och utbröt ”HERREGUD DU ÄR JU ÄLDRE ÄN MIG!!” Det är sant jag kunde det.

Nu funderar jag på om jag ska ta mig ut i hösten eller städa upp i det här sopberget jag kallar min lägenhet. Blir chockad över vilken skitgris jag kan vara, ibland är det jobbigt att bo med mig själv. Men svårt att kasta ut mig. Får långsamt försöka locka fram den där pyssliga, ordentliga kvinnan inom mig. Den jag så gärna vill vara. Kanske om jag går och tittar på det där sunkiga diskberget igen. Kanske hon då tvingas fram i rena förskräckelsen.