När nörden inom mig inte kan hållas tillbaka.

Jag hyrde film igår. Känns det inte lite nittiotal att gå till en affär och hyra film? Hurusom blev lycklig över att hitta en Woody Allen-film jag inte sett. Jag vet. Men innan ni ny skriker att jag ska vara så himla speciell som kollar på röriga Woody filmer så vill jag medge att jag även hyrde Little Fockers. Fast, ja, jag älskar Woody alltså. Det kan inte hjälpas. Gillar att det ständigt spelas gladjazz i bakgrunden och att de mer eller mindre nervrotiska karaktärerna snubblar in i varandras livsöden och ställer till, om möjlig, ännu mer kaos. Gillar att historierna oftast slutar i total katastrof. Gillar att allt är gjort med humor och distans.Köpte till och med hans "complete prose" för något år sen. Kan vara det roligaste jag läst.

Några Woody Allen-citat jag älskar:.

Life is full of misery, loneliness, and suffering - and it's all over much too soon.

To you I'm an atheist; to God, I'm the Loyal Opposition

When I was kidnapped, my parents snapped into action. They rented out my room

Death doesn't really worry me that much, I'm not frightened about it... I just don't want to be there when it happens.

I took a speed reading course and read 'War and Peace' in twenty minutes. It involves Russia.

I can't listen to that much Wagner. I start getting the urge to conquer Poland.

När jag ändå är inne på det nördiga spåret så tillhör jag den lilla skaran (eventuellt är det bara jag) som tycker att Kristina Lugn är Sveriges roligaste kvinna. Utan tvekan min största förebild när det gäller skrivandet. Jag har länge försökt få tag i hennes samlingar. Upptäckte idag att man nyligen släppt ett nytt samlingsverk, letade frenetiskt på online-bokhandlar men den är slutsåld överallt. (På en av sidorna stod det till och med ”definitivt slutsålt” som en käftsmäll). Tranströmer må ha fått Nobelpriset men Lugn är Sveriges Elvis när det gäller poesi. Till min totala lycka (och då menar jag att jag nästan började gråta av glädje) hittade jag ett begagnat exemplar av hennes Lugn bara Lugn på bokbörsen. Ja, jag är lite nördig. Men ibland måste man ju, som de säger i den där urjobbiga öl-reklamen, vara sig själv för en stund.

Ur Lugns ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” (1983)

Jag vill att du ska komma nu!

Jag vill att du ska komma nu genast!

Miniräknaren ska du ta med dig.

Och Steinwayflygeln.

Du ska ta med dig plåster magnecyl eau de cologne och sanisept

en flaska Ramlösa en flaska gin en flaska whisky och en tandborstmugg

en flaska Ajax och en storpack dormopan en krukväxt och

en pizza

och en respirator.

Jag vill att du ska komma nu genast!

Just du ska komma nu genast!

Och ta mig med storm.

Du ska släcka takarmaturen.

Och tända kandelabrarna.

Du ska dra ur telefonjacken.

Och blåsa upp gummimadrasserna.

Du ska torka mina tårar och tala förstånd med mig.

När solen går ner bakom Operan.

Och det är dags att gå hem.

Då ska du komma till mig.

Med ditt hjärta.

Och ditt jaktgevär.

Så att jag aldrig mera tappar fattningen.

I ett smakfullt inrett vardagsrum.

Så att jag aldrig mera står på fönsterblecket.

Och verkar lite korkad.

Med en törnros i min hand.

Så att jag aldrig mera kryper genom tunnelbanorna.

Med en pinsam sång.

På mina spruckna läppar.

Du måste komma nu, du måste komma nu genast!

Helt enkelt för att jag inte står ut annars.

Helt enkelt därför att det pockar på så förbannat.

Helt enkelt därför att jag är en helt vanlig kvinna.

Fullt frisk och måttligt överviktig.

Ganska huslig, hjälpsam och nervös.

Snäll och rar och mycket rädd.

Med allmänna intressen och en slumrande litterär ådra.

Då kör vi

Jag har länge funderat på att börja skriva igen. Kanske i ett forum utanför Facebook, hur omöjligt detta än låter. Det kändes även dags att avsluta min förra blogg ”I väntat på tackkort” som handlade om en jobbig period av utmattning vilken jag inte ens själv orkade gå in på längre(och ingen annan heller för den delen). Jag tänker att jag har samlat ihop skärvorna från de finaste glasen ur den perioden och fogat dem samman till något större. Resten har jag lämnat till hyenorna att kalasa på.

Bloggen är väl egentligen mest för mig själv. Ett ställe att fritt skriva av mig, kanske dela med mig av texter jag skrivit för musik eller annat. Kanske för rent babblande, en konst jag behärskar väl sedan min bror lärde mig att man ofta får något rätt om man ordbajsar på tentan man inte orkat plugga till.

Namnet kommer från en teater som jag spelade i som tonåring. Teater Katastrof. De hade som slogan ”Varför nöja sig med ett smärre missöde när man kan få en katastrof.” En fras som passar in på vilken tisdag som helst.

Idag sitter jag i soffan och försöker ta mig till duschen. I flera timmar är detta precis vad jag gjort. Var ute och fladdrade runt igår. En vän fyllde 20 år. TJUGO ÅR. Min herre vet ni hur gammal jag kände mig. Hurusom så är jag imponerad av mina yngre vänners styrka att stå upp för sig själva. När jag var tjugo år hade jag ingen aning om ..någonting. En ny generation antar jag och när jag just skrev det så insåg jag att jag lät just så. Som den äldre generationen. Gammal. Fast jag har ingen åldersnoja egentligen. Jag kunde skratta åt vakten som tittade på mitt leg och utbröt ”HERREGUD DU ÄR JU ÄLDRE ÄN MIG!!” Det är sant jag kunde det.

Nu funderar jag på om jag ska ta mig ut i hösten eller städa upp i det här sopberget jag kallar min lägenhet. Blir chockad över vilken skitgris jag kan vara, ibland är det jobbigt att bo med mig själv. Men svårt att kasta ut mig. Får långsamt försöka locka fram den där pyssliga, ordentliga kvinnan inom mig. Den jag så gärna vill vara. Kanske om jag går och tittar på det där sunkiga diskberget igen. Kanske hon då tvingas fram i rena förskräckelsen.