Kanske den mest oregelbundna bloggaren. Det blir en gång om
året ungefär. Svårt att hinna, orka och veta vad man ska skriva. Det mesta går
ut på att jobba. Jag brukar även försöka jogga bort livsångesten några gånger i
veckan men allra bäst är livet med kombinationen öl och vänner. Röker
fortfarande till och från. Jag vet. Ohälsosamt, löjligt, jävligt ute men sån är
jag. Eldkvarn tröstar mig alltid med raden: ”Jag sätter mig i bilen och tar en
cigarett, för ännu finns det de som inte gör allt rätt.” Men så följer jag slaviskt
livsdieten ”blanda hälsa med dekadens”.
Någon föreslog, på tal om dekadens, att jag skulle göra en matblogg av
alla bilder på min förskräckliga matlagning. Kanske blir nästa projekt. Men idag
fick jag ett infall att skriva för mina två följare. Om jag självanalyserar
antar jag att det någonstans bottnar i saknaden av att skriva annat än
pressmeddelanden och inbjudningstexter.
Så är det lördag. Jag
och mina kollegor turas om att ha ”presshelg” vilket innebär att man försöker
att inte sova till tolv utan istället går upp och läser all dags- och
kvällspress samt bilagor. Detta är min helg. Vi har en liten butik här i
förorten som lyckligtvis har alla tidningar och ibland har de orkat öppna på
helgmorgonen. Det händer dock att de glömmer bort att låsa upp och stå i kassan.
Då får jag vänta med mannen i hatt som alltid är där tidigt för att köpa en
kopp kaffe och sätta sig vid bordet utanför entrén för en cigarett. Vi har blivit bra på att sucka i takt och
titta ömsom på klockan ömsom efter butiksägaren som såsmåningom kommer joggande
ivrigt ursäktandes. Varje gång jag går in och plockar på mig en av varje från
tidningshyllan tittar butiksägaren på mig med en road blick som om han
misstänker att jag kan vara lite galen. ”Du gillar att läsa va?” frågar han. ”Mhm”
svarar jag och så ler vi åt varandra i någon form av granngemenskaplig gest.
Tidningarna idag är fyllda av uppslag om ett mord i ett
garage, friade våldtäktsmän och följetången kring rasistiskt kartläggning av
romska familjer. Svenska Dagbladets
ledarskribent uppmanar till att inte bara se mörkret och hänvisar till en undersökning
där flertalet av de tillfrågade tycker så som goda bör tycka. ”Det goda i Sverige
finns, definitivt” skriver hon. Ja, det hoppas jag verkligen. Men vinner de
goda över de onda som i sagan? Jag kom och tänka på något någon sa någonstans
om att vi har blivit för bekväma, att vi inte längre orkar gå ut och
demonstrera eller debattera. Visst finns det eldsjälar men var är den stora
massan? Han talade i det fallet om en demonstration mot Rysslands anti-gaylagar
där i stort sätt ingen dykt upp. Om jag ser till mig själv så är det definitivt
sant. Jag var betydligt mer engagerad när jag var yngre. Nu är det som att jag
har ledsnat på hela den politiska debatten och höjer bara rösten när någon tycker
att SD ändå verkar vettiga. Mest för att jag blir frustrerad och inte står ut
med ren dumhet. Men överlag undrar jag vad som hände med den upprörda lilla
flickan som lärde sig att stå på sig för sina åsikter. Kan jag skylla på för
lite tid? Kanske. Är jag lat? Är jag
gammal? Ja, uppenbarligen. Borde jag skärpa mig? Definitivt. Kommer jag göra
det? Jag hoppas det. Har jag dåligt självförtroende när det kommer till att
debattera? Alltid.
Vidare till något jag spenderar alldeles för mycket tid att titta på nämligen, här med sitt fulla urtjusiga namn, Televisionen.
Eller i detta fall, specifikt, Idol. Igår var jag och såg Idol live med några vänner. Jag
var grinig och skeptisk när vi skulle dit. Jag var trött. Dramatiskt trött som
jag gärna är. Trött på en nivå att jag påstod att jag kände mig svullen i
ansiktet och förmodligen skulle dö av utmattning. Jaaada jaaada. Att jag har
några vänner kvar är på många sätt ett mirakel. Hurusom hade jag, när jag
gnällt färdigt, roligt och tyckte att flera av deltagarna var riktigt duktiga
och framförallt väldigt modiga. Irriterar mig dock att jag aldrig kan låta bli
att jämföra med den amerikanska förlagan. De har sångare/sångerskor som på sin lägsta
nivå skulle sopat mattan med alla våra. De har en jury som bland annat
innehåller Mariah Carey och tycka vad man vill om henne men hon har väl sålt
cirka en trillion album. Jag vet att det inte är rättvist, de har gigantisk
budget och enormt mycket mer människor som söker. Jag menar inte svenska Idol
är dåligt, absolut inte, men det blir så fjuttigt när amerikanerna är så
spektakulära precis flera andra nöjesformat vi tagit från USA. Ibland har jag
nästan svårt att se den svenska versionen. Men man får väl bara försöka se det som ett
helt annat program antar jag. Inget världsproblem detta. Apropå amerikanska Idol så hade de giganten
Smokey Robinson som coach i ett avsnitt jag såg, OH My God Y’ALL, han har
skrivit en av mina favoritlåtar ”The tracks of my tears”. Anledningen till att jag känner till den är
naturligtvis för att Dolly Parton har gjort en fantastisk cover. Lyssna på den.
ÄXÅÅÄXXÅÅ.
