Javisst, jag tänkte att jag skriver igen. Extremt regelbundet nu bara tre (?) veckor sen sist. Hur mår ni mina två följare? Jag har haft en på gränsen till galen arbetsperiod men den här veckan har varit betydligt lugnare. Jag har försökt att reparera min frånvaro från mina vänner, jag hoppas att ni förlåter mig. Jag kastar ut en särskild kram till några i min vänskapskrets som haft stora personliga förluster på senaste tiden. Sådana saker ger perspektiv utan tvekan och jag hoppas att jag har sagt tillräckligt tydligt att jag finns ett telefonnummer bort. Allt känns simpelt i jämförelse med det allra viktigaste i livet och låt oss ständigt påminna oss själva om vad som egentligen betyder något. Men jag kommer inte att gå in på djupet på detta i inlägget. Inte ens nära faktiskt. 

Min tid i PR-branschen är kort men intensiv. Jag har som alla starka och svaga sidor. Jag får alltid någon form av lyckorus när något blir väldigt bra och av någon anledning kommer jag alltid att tänka på den där scenen i Thelma o Louise när Thelma har rånat en butik och säger något i stil med: ”You know what Louise? I think I’m good at this shit.” Inte för att jag liknar mitt jobb vid att råna en butik eller kallar det shit låt oss vara klara över det. Jag tycker att mitt jobb är väldigt roligt. Det som gör mig obefogat stressad är en väldigt liten del av mitt jobb nämligen det här med att stå på den s.k röda mattan och ge namn på vilka som kommer till fotografer. Låter kanske glassigt att stå där men om det finns något som heter namndyslexi så har jag det. Utan tvekan. Jag känner igen folk till utseendet men får aldrig fram namnet. Jag kan läsa ett namn och en sekund efteråt har jag glömt det. Det är en konst i sig och underhållande för mina kollegor. Min PR-chef gjorde nyligen en klockren imitation av mig på röda mattan. Fnitter. Alltså hur stressad får man tillåta sig själv att bli för en sådan sak? Ibland måste jag skratta åt min allt mer framträdand dramatiska sida. Trodde man skulle bli lugnare med åren.

Nu någon som jag kan namnet på: Dolly Parton. Jag möts ofta med förvåning över att jag är ett så stort fan av henne. ”Är det för hon har så stora bröst?” Det är väl svårt att se förbi hennes något extrema utseende antar jag. Särskilt har de svårt som i vanliga fall brukar påpeka hur tråkigt det är att kvinnor oftast döms för hur det ser ut. Men ja, hon hade förmodligen varit vackrare utan de där operationerna men nej att hon har stora bröst är inte anledningen till att jag är ett så stort fan. Låt mig förklara en gång för alla och låt mig nörda loss lite. Självklart föll jag först och främst för hennes musik. Ett enormt musikarkiv som är så mycket mer än Jolene, 9 to 5 och Islands in the stream. Dolly räknas som en av de mest produktiva låtskrivarana i världen med runt 3000 låtar registrerade i hennes namn. Hon har vunnit sju amerikanska Grammys och varit nominerad 45 gånger, hon har haft 42 album som legat topp tio på amerikanska country-listan och över 100 topplistesinglar. Ett av mina bästa minnen av henne är när hon sjunger ”Little sparrow” på Stockholm stadion, a capella, och hennes röst griper tag i publiken så att alla ställer sig upp i andaktlig tystnad under sången.  

En annan imponerande del av henne är den enormt framgångsrika affärskvinna hon har blivit från att ha vuxit upp i extrem fattigdom. Men hon har sett till att aldrig glömma sina rötter och har genom sin framgång kunnat hjälpa sin hemtrakt som varit ett av USA:s mest ekonomiskt eftersatta.  Bland annat har hon infört stipendier som uppmuntrar till högre utbildning för att hon, som hon sagt i intervjuer, vill ändra på att man ser det som högre utbildning att ha gått ut åttan. Dollywood är en av hennes hemtrakts viktigaste arbetsgivare och amerikanska nyheter rapporterade nyligen att hon personligen kastar in 300 miljoner dollar för byggandet av hotell och spa vilket skapar ungefär 1000 nya arbetstillfällen. Det kan väl sticka i ögonen med pengar och Dolly är förmodligen rikare än Gud men jag fascineras av hur hon som ung kvinna från en fattig bakgrund och i en nöjesbransch styrd av män hade en sådan medvetenhet om vad hon hade rätt till. Hon spelade som 13-åring in en låt som heter Puppy Love men fick sitt stora sitt stora genombrott i en TV-show som leddes av Porter Wagoner där hon uppträdde regelbundet från ung ålder och etablerade sig som ett namn i USA. När hon beslutade att lämna showen för att testa på egen hand hade den gjort henne mycket populär vilket bidrog till sura miner från Wagoner som tyckte att han var anledningen till hennes framgång bland annat till hennes framgångsrika låtar. Men Dolly hade redan i unga år varit noga med att tydligt notera vad som var skrivet av henne och ingen annan. Wagoner anklagade henne även för kontraktsbrott och stämde henne för 3 millioner dollar. Trots detta bröt de aldrig helt kontakten och hon hjälpte hon honom på fötter vid senare bekymmer samt satt vid hans sida när han dog 2007. Få vet kanske att det uppbrottet och beslutet att gå vidare från hans show ligger bakom texten till I will always love you tillägnad honom för att ha hjälpt henne starta sin karriär. En annan anekdot är att självaste Elvis Presley även ville göra låten men då han krävde hälften av rättigheterna tackade hon nej..to da king liksom..love it.

Men det är självklart musiken som är det jag gillar bäst med henne och hennes uppenbarelse på något vis. Humorn, så medveten om vem hon är och ser till att hinna före kritiken mot henne genom att skämta om det själv. Jag blir alltid på bra humör av henne och just nu lyssnar jag mycket på hennes senare album och fascineras av hur fantastiska texter hon skriver. "I just might" från "A better day" för att nämna en. Abfab. En annan del av Dolly är självklart hennes stöd för oss inom hbtq och hon fick bland annat en Oscarnominering för fantastiska låten "Travelin’ through" som hon skrivit, sjunger och som är titelspåret till Transamerica.
Så nej det är inte för brösten, perukerna eller ansiktslyften. För mig är hon helt enkelt en superwoman och  ”Don’t judge me by the cover, cause’ I’m a real good book”. ääxxxåååäxxåå